Jordens Vänner lämnar Svenska FSC, Forest Stewardship Council, enligt ett beslut på vårt årsmöte den 14-15 april 2012. FSC-märkningen för skog och skogsprodukter representerar inte det hållbara skogsbruk som det utger sig för att göra.

FSC har utvecklats till ett alltför komplext och byråkratiskt regelverk. Idag är det främst de ekonomiskt starka aktörerna som har möjlighet att påverka reglerna. FSC:s breda förankring ser bra ut på pappret men i verkligheten hamnar de ekologiska intressena allt mer i bakgrunden.

Maciej Zaremba skriver i Dagens Nyheter idag (1 maj) om laglösheten som råder när det gäller skogsbruk:

När skog ska huggas upphör Miljöbalken att gälla, liksom några av rättssamhällets principer. Inga beslut behöver fattas – och de som fattas kan inte överklagas.

Vad gäller ett samråd mellan Bergvik Skog AB / Stora Enso och de berörda skriver Zaremba:

Av protokollet från detta ”samråd”, författat av bolaget, framgår inte att de boende bad att få åtminstone en skogsremsa utmed husen sparad. Men man fick veta att bolaget erbjöd sig att också fälla träd på deras tomter, utan extra kostnad! En vecka senare söker jag upp vd:n för Bergvik skog. Elisabet Salander Björklund är inte bara detta. Hon är till hälften regeringens talesman, utnämnd till ”skogsambassadör” av minister Eskil Erlandsson för att ”sprida kunskap om skogens betydelse ur ett ekologiskt, socialt och ekonomiskt perspektiv”.

En inte-så-vacker bild av skogsindustrin träder fram. Skogsstyrelsen, under kontroll av jordbruksministern Eskil Erlandsson, gör ingenting. Lokalbefolkningen i Storfors, där skogen skövlades ‘fram till husknuten’, kräver nu tillsättning av en skogsombudsman (SO).

Stora Enso fick emellanåt besök av två representanter för Via Campesina vid sin årsstämma i Helsingfors den 24 april. Bönderna uttryckte kraftig kritik mot hur Stora Enso bedriver skogsbruk i Latinamerika. Rapporter om hur Stora Ensos dotterbolag Veracel är involverad i tusentals rättstvister har tidigare kommit fram. Trots vackra ord om ett ‘hållbart skogsbruk’ och en ny logga som liknar BP:s greenwash-logga från ett antal år tillbaka, går Stora Enso alltså åt fel håll.

* Vad kan du göra?
Skicka ett brev till Ikea och dotterbolaget Swedwood angående urskogen i Karelen;
Stödja miljöorganisationer som Jordens Vänner, Skydda Skogen, Fältbiologerna i sitt arbete för hållbart skogsbruk;
Kontakta jordbruksminister Eskil Erlandsson och meddela att du är upprörd över artikeln den 1 maj i Dagens Nyheter om skogsbruket – kräv en ändring av lagstiftningen:
Rösta i Jordens Vänners Svenska Greenwashpris 2012, där både FSC, Ikea och Stora Enso återfinns bland de nominerade.

Uttalande med 6 konkreta krav från Nätverket för global miljörättvisa lördag 21 april. (Statement with 6 demands, in English, from the network for global environmental justice, April 21st)

Banderollerna som fanns utanför konferensanläggningen poängterade greenwash- och profittänket i regeringens konferens. Som motvikt uppmärksammades Global Rättvisa Nu:s krav med ett flygblad, på svenska, och på engelska.

Ett öppet brev från aktiva i Jordens Vänner om regeringens uppvisning i greenwash i och med deras Stockholm +40 konferens: http://blogg.jordensvanner.se/2012/04/oppet-brev-till-regeringen-stockholm-40-och-toppmotet-i-rio-en-uppvisning-i-greenwash/

http://www.fria.nu/artikel/93038

http://www.miljomagasinet.se/artiklar/120425-miljoaktivism-over-generationer.html

Pressmeedelande om planerad demonstration mot regeringskonferensen där folkrörelsernas perspektiv i praktiken uteslöts, plus rapportering med bilder: http://www.jordensvanner.se/2012/pressmeddelande-demonstration-for-den-globala-miljon-och-klimatrattvisa

Jordens Vänner kritiserar regeringens vackra ord men dålig miljöpolitik i Sverige: http://www.jordensvanner.se/2012/jordens-vanner-deltar-i-stockholm-40-utanfor-kongressen
Vattenfalls årsstämma föll samman med konferensen, och bolaget som står för utsläpp av mer koldioxid än Sveriges totala utsläpp fick hård kritik: http://www.newsmill.se/artikel/2012/04/25/regeringen-b-r-kr-va-att-vattenfall-fasar-ut-kolkraften

Det skriver tre generationer miljöaktiva i Jordens Vänner.

- Stockholm, 25 april 2012

Under miljökonferensen i Stockholm 1972 kom Olof Palme ut till den nyväckta miljörörelsen och anslöt sig till kraven på global solidaritet och stopp för USA:s giftspridning i Vietnam. Vid Riokonferensen 1992 bidrog Gro Harmen Bruntland till att konventionerna om klimat och biologisk mångfald utformades med ett extra ansvar för de rika länderna.

Detta står tyvärr i bjärt kontrast till spelet bakom kulisserna inför sommarens FN-möte i Rio de Janeiro. I förberedelserna arbetar rika länder och storföretag nu för att stryka bort alla hänvisningar till solidaritet och rättvisa. Istället betonas en grön kapitalism där miljö i ökad utsträckning skall bli en handelsvara. Sveriges regering bejakar de nya signalerna.

Vårt land har en särskild roll genom vår långvariga kontakt med utvecklingsländerna och genom att Stockholmskonferensen var startskottet för den moderna globala miljödebatten. Därför är det extra sorgligt att se hur regeringen använder denna veckas jubileum Stockholm plus 40. Det kunde vara ett ypperligt tillfälle att utvärdera vad som gått bra och vad som inte alls fungerat under 40 år. Det kunde också vara ett tillfälle att blåsa liv i de FN-konventioner som rätt skötta skulle kunna vara en viktig bricka i arbetet för planetens framtid.

De historiska erfarenheterna avklaras dock i en snabb panel, där inte de globala miljörörelserna alls finns med. Viktiga frågor om allvaret i klimathotet, hoten mot milleniemålen och de växande klyftorna saknas nästan helt. Regeringens konferens visar inte mer än en grön fernissa, som kanske räcker till att upprätthålla myten om Sverige som miljöföregångare.

Sanningen är dock att Sverige sedan många år har tappat sin ledartröja i det globala miljöarbetet. Förra året ökade våra inhemska utsläpp med 11 procent. Den minskning av dessa utsläpp som skett sedan 90-talet måste också ses i ljuset av att vi importerar alltmer från länder som Kina och bidrar till utsläppen där. Våra totala utsläpp per capita har inte minskat om man räknar in vår totala konsumtion.

Sveriges agerande internationellt är inte heller så smickrande. Ett exempel är att vårt land just nu är ordförande i Arktiska rådet och där legitimerar en ”hållbar” oljeutvinning i Arkttis. Sanningen är att oljan där aldrig borde tas upp om vi skall klara tvågradersmålet, och att en exploatering skulle innebära ett allvarligt ingrepp i en mycket känslig natur. Att Carl Bildt efter sina oljeäventyr i Sudan nu går i bräschen för oljeborrning i Arktis är en skam för Sveriges miljöarbete.

Tystnaden kring dessa allvarliga framtidsfrågor är bedövande i svenska media. Många folkrörelser sover också en törnrosasömn. Men bakom mediebruset pågår faktiskt en intressant utveckling. Den nya miljörörelsen växer idag i andra delar av världen. Internationella Jordens Vänner med grupper i 77 länder arbetar tätt ihop med de jordlösas rörelse och andra folkrörelser Syd. En stor global motkonferens, Folkets toppmöte för social och miljömässig rättvisa, kommer att ordnas i Rio i sommar.

I Sverige har ett trettiotal freds-, miljö- och solidaritetsrörelser knutit tätare band för gemensamt arbete fram till valet 2014. Det är Nätverket global rättvisa nu där bland annat Jordens Vänner, Klimataktion och Latinamerikagrupperna gått samman. Vi planerar bl a en stor konferens i maj i Göteborg. Där ägnas en hel dag åt framgångar och motgångar under 40 års miljökamp, med målsättningen att stärka miljö- och rättvisearbetet idag. En dag ägnas också åt dialog med politiker och forskare som är beredda att ta de globala utmaningarna på verkligt allvar.

Vi uppmanar den svenska regeringen att försvara ett offentligt ansvarstagande för vitala miljö- och välfärdsvärden, mänskliga rättigheter och en rättvis omställning istället för den utförsäljning som pågår nu. Vi uppmanar varje människa att engagera sig i demokratiska folkrörelser för att värna mänskliga rättigheter mot kortsiktiga vinstintressen, och i vardaglig och politisk handling inleda denna omställning såväl lokalt som globalt.

Göran Folin och Tord Björk aktiva sedan Stockholm 72

Lars Igeland, kampanjansvarig inför Rio 1992

Ellie Cijvat, aktiv inför Rio plus 20

– Problemet är att det kan skada förtroendet för de här personernas tjänsteutövning om de ena dagen arbetar på en offentlig institution där de har inflytande över ett företag och nästa dag har en anställning på företaget, säger Claes Sandgren, ordförande för Institutet mot mutor.
Sandgren vill att fler befattningar, i likhet med den lagstiftning som gäller Riksbanksdirektionen, ska omfattas av tidskarantän, det vill säga att det måste gå en tid innan de får ta vissa uppdrag.

Även på EU nivå är detta vanligt. Friends of the Earth Europe jobbar tillsammans med många andra organisationer för liknande karantänregler, för att motverka den s k “revolving door” – svängdörren mellan politiken och näringslivet.

The European Union has a close relationship with corporate interests. Many officials from the European institutions leave their jobs and soon after start working for industry or lobby firms, often in the same policy area. Others will go back and forth between industry lobby jobs and European institutions (or ‘switch sides’). This is known as the ‘revolving door’.
When this happens, corporate groups gain inside-knowledge, vital contacts, and powerful influence. As a result, Brussels becomes industry-dominated and more remote from citizens’ concerns and the public interest.

Civil olydnad är nödvändig för att bevara mångfalden för utsäde  - rapport från första dagen

Att trycket skulle bli stort trodde vi på grund av att vi fick reaktioner från de mest oväntade ställen. Men de hundratals människor som fyllde Plantage Dok i Amsterdam överträffade alla förväntningar.

Från hela Nederländerna och andra ställen kom folk och gav bort, sålde och köpte sällsynta och hotade frön, bönor och knölar. Det var mycket inspirerande och ett bra steg till att upprätthålla den hotade mångfalden av utrotningshotade livsmedelsgrödor. Men den andra målet av helgen uppfylldes med råga: många amatörträdgårdsmästare och människor som är intresserade av specifika grödor gick också på workshops och debatten.
Där diskuterades delvis kampen mot patent och andra europeiska förordningarsom gynnar de stora jordbruksföretagen. Filmprogrammet med dokumentärer och stånd från bl a GroenFront och Fort van Sjakoo gav en kritisk och mer politisk ingång. En annan mycket nyttig aspekt av ett sådant möte är att de närvarande alternativa ”riktiga” bönder som i vardagen simmar mot strömmen återigen får bekräftelse på att de är del av en större rörelse.
Debatten i slutet av eftermiddagen vid Botaniska trädgården var inte bara fullsatt, men också bra. Talarna var på många punkter på samma linje, det var så att alla självklart var mot patent på grödor och mot den makt som Monsanto och co har. En viktig punkt för diskussion var om vi som rörelse skulle gå för undantag från problematiska regler som de frölistorna eller måste satsa på dess avskaffande. Här syns en skillnad mellan de laglydiga holländska ekologiska böndernas organisationer och deras kamrater från vissa andra europeiska länder. Någon från Longo Mai från Frankrike sa att han var glad att när radikala, nästan revolutionerande, lösningar föreslogs, dessa regelbundet hälsades med applåder. Civil olydnad tyckte nästan alla deltagare är nödvändig. Det var en hjälpande hand för alla som fortsätter med handel med oregistrerade grönsaksarter, en kriminell olaglig verksamhet enligt EU. Och strängt taget var dagens fröbörs också en olaglig verksamhet. Fortsättning följer i kommande kampanjer …
Imorgon fortsätter det fullspäckade programmet. Klockan 11 börjar tre workshops vid Plantage Dok. Vid 13:30 går  hela gänget till trädgårdar, vägkanter och parker för att så ätbara frön. Processionen slutar vid De Valreep i Amsterdam Oost, där en ny stadsdelsträdgård kommer att anläggas. Senare på dagen presenteras också andra stads- och grannskapsträdgårdar. Med återigen en avslutningsmiddag, en föreläsning och en “bee-telling”.

A dirty deal coming down in Durban
By Patrick Bond

(The Mercury, December 6th 2011)

What, now, are the prospects for a climate deal by Friday?

The biggest problem is obvious: COP17 saboteurs from the US State Department joined by Canada, Russia and Japan, want to bury the legally-binding Kyoto Protocol treaty. Instead of relaxing intellectual property rules on climate technology and providing a fair flow of finance, Washington offers only a non-binding ‘pledge and review’ system.

This is unenforceable and at current pledge rates – with Washington lagging everyone – is certain to raise world temperatures to four degrees centigrade, and in Africa much higher. Estimates of the resulting deaths of Africans this century are now in excess of 150 million. As former Bolivian Ambassadar to the UN, Pablo Solon said at last week’s Wolpe Memorial Lecture, “The COP17 will be remembered as a place of premeditated genocide and ecocide.”

Within the International Convention Centre, everyone in their right mind should resist this. First, it is patently obvious, after the 1997 Kyoto negotiations where Al Gore promised US support in exchange for carbon trading, and after Hillary Clinton’s 2009 promise of a $100 billion Green Climate Fund – both reneged upon – that Washington cannot be trusted. Lead negotiators Todd Stern and Jonathan Pershing should be isolated, an international climate court should be established, and preparations made for comprehensive sanctions against US goods and services.

Second, it appears that the European Union, South Africa and the Climate Action Network – the latter representing big international NGOs mostly without any commitment to climate justice – are pushing what is called a ‘new mandate’. And not surprisingly, Pretoria’s team and the biased pro-Northern chair, SA foreign minister Maite Nkoana-Mashabane, appear ready to sell out the African continent.

Some countries, led by Mali and Egypt, are holding firm on demands by the African Group, the Group of Least Developed Countries and the Latin American ‘Alba’ countries for binding northern emissions cuts of 50% by 2020 and 95% by 2050. These are critical targets to get the overall climate change to below 1.5 degrees. At 2 degrees, the UN estimates, ninety percent of current African agricultural output will cease.

If African countries fold in coming hours, even the traditional leaders of science-based demands – Bolivia, Tuvalu and a few others – probably cannot block a sleazy Durban deal.

Unfortunately, the SA and EU delegations are behind-the-scenes managers devoted to bringing emissions trading markets into this new mandate, largely because of the vast investment that Europeans have made in now-failing carbon markets. Jacob Zuma’s endorsement of the World Bank’s ‘Climate Smart Agriculture’ scheme last week is a return to nakedly neoliberal management of society and nature – an approach that over the last decade proved so disastrous in water privatization and carbon trading.

Explains Anne Maina of the African Biodiversity Network, “Climate Smart Agriculture comes packaged with carbon offsets. Soil carbon markets could open the door to offsets for genetically-modified crops and large-scale biochar land grabs, which would be a disaster for Africa. Africa is already suffering from a land grab epidemic – the race to control soils for carbon trading could only make this worse.”

Zuma is not well advised by is climate team, for the carbon markets upon which the strategy rests are dying. The Union Bank of Switzerland, Europe’s largest, last month estimated the price per tonne collapsing to just 3 euros in 2013, down from a peak of over 30 euros five years ago and around eight euros at present. If forest credits are also sold into the markets, as proponents hope, it will swamp supply and crash the European Union Emissions Trading Scheme to the level of Chicago’s: around zero.

By all accounts we need prices of at least 50 euros/tonne for market incentives to begin substantively switching us out of carbon and into renewable energy and public transport. Can we trust maniac bankers to deliver the planet’s salvation?

Face it, the neoliberal strategy is failing on its own terms. As a result, Trevor Manuel’s idea that half the Green Climate Fund should be drawn from carbon markets instead of stingy Northern governments and corporations is fatally flawed.

There is a tiny remaining hope for COP17, but only if we soon see a 1999 Seattle-style move by African delegates who know their constituents will be fried if the rich countries and SA have their way. Exactly twelve years ago, the African delegates refused to let the World Trade Organisation do a deal against Africa’s interests. SA’s trade minister at the time, Alec Erwin, tried but was unable to prevent this sensible obstructionist approach.

This time it will be harder, not only because Nkoana-Mashabane presides over COP17, but also because of Ethiopia’s tyrant ruler Meles Zenawi, a top African Union negotiator who ‘sold out’ the continent in 2009-10 by halving finance demands and endorsing the Copenhagen Accord, according to Mthika Mwenda of the Pan African Climate Justice Alliance.

Since the African Group represents 53 countries, the Group of Least Developed Countries represents 48, and there are a half-dozen more in the Alba block, it is not impossible that this shifting alliance can overcome the rich countries’ power and the tendency of the four leading middle-income countries – Brazil, China, India and SA – to represent their own national interests.

As German NGO activist Rebecca Sommer of Ecoterra sums up, “Developed nations are trying to shift their responsibilities for drastic emissions cuts onto developing countries that have done the least to cause the problem. Rich industrialized countries are busy trying to carve out new business opportunities for multinational corporations and their financial elites. It would be disastrous if the internationally binding emission reduction commitments  would lapse or end altogether in Durban.”

Most likely, our city will go down in infamy as the site that the temperature was dialed up on Africa. Against that, a spirited march on Saturday passed the ICC but its impact was tempered by what climate justice activists called the ‘Green Bombers’ (named after Robert Mugabe’s paramilitaries).

Complained march organizer Des D’Sa of the South Durban Community Environmental Alliance, “About 300 protesters, dressed in official COP17 volunteer uniforms, tore up placards, physically threatened and attacked activists participating in the march. In spite of heavy police presence throughout the march, including mounted police, riot police, air-patrol and snipers, and requests to address this disruption, police did not take any action.”

The group had “green eThekwini tracksuits with city branding and emblems, but acknowledged themselves to be ANC Youth League supporters, displaying pro-Zuma and anti-Malema placards,” says D’Sa, with the message “100% COP17”. And that tells you all you need to know about the stakes and dirty politics in play here in central Durban.

Friends of the Earth International is inspired and energized by the current unfolding of world-historic, transformative events. From the popular uprisings in Northern Africa and the Arabian Peninsula to the indignados of Europe, from the encampments of the #occupy movement to the student movements in Latin America and the UK, people from all over the world are calling for economic and socio-political justice.

The issue has been exacerbated by Morales’ recent declarations, in which he has has said that the highway will be built “whether it is wanted or not”.

Rörelserna beskyller honom nu av att använda tom retorik, bland annat om Moder Jords rättigheter, medan han nu på hemmaplan struntar i ursprungsfolkens rättigheter. Vägbyggen som dessa leder ofta till ökad exploatering av stora områden, något som hotar nationalparken.

Morales’ vice-miljöminister har avgått eftersom han inte ville ge tillstånd för det kontroversiella projektet. Och protesterna ser inte ut att minska i omfattningen, utan verkar enligt rapporten få bredare stöd:

In the coming days, important sectors of society will join the march. Miners, teachers, university students, and even another major indigenous sector, known as the Ponchos Rojos, who have been loyal to the government until now, will join.

MOX anläggningen har kostat £1,4 miljarder (ungefär 15 miljarder kr) och har processat hela 13 ton plutoniumoxid under sin livstid. Nu har marknaden för upparbetat kärnbränsle kollapsat helt i och med kärnkraftsolyckan i Fukushima, som gjort att många länder ändrar sin kärnkraftspolitik.

600 anställda har nu varslats. Jordens Vänner i England kommenterar:

Friends of the Earth’s policy and campaigns director, Craig Bennett, said: “Yet again taxpayers are footing the bill for the Alice in Wonderland economics of the nuclear industry. This money could have been spent developing the UK’s vast renewable energy potential, creating new green jobs and business opportunities. This announcement will be a tremendous blow to the hundreds of people that work at the plant – we hope their expertise can be redeployed to help safeguard us all from the nuclear industry’s existing legacy of radioactive waste.”

Dear friends in the European Social Forum,

 

Thanks a lot for the sympathy and solidarity a lot of you have expressed to us in Norway in this difficult time. Luckily, I and my family are not directly affected by the disastrous events in Oslo and at Utøya last Friday. However, since Norway is such a small country, many of us have friends, colleagues and acquaintances who are hard hit by the loss of friends and family members in this atrocious massacre. Since the attack was strongly politically motivated, it also has a wider effect which concerns a lot of us.

Little Norway, with only 5 million inhabitants, used to be a calm, open, trustful and peaceful society. Now this country has lost its innocence. About 80 people have been killed, of whom most are young political activists from the social democratic youth. This will go down in history as one of the terror attacks, carried out by a single person, which has claimed most lives. We are crying with the bereaved, the survivors who experienced friends and comrades being killed around them in a war-like scene, and all those who have lost friends, neighbours and relatives.

From when the bomb blasted near the government offices last Friday, the mass media immediately started to hint about Al Qaida or Islamic attacks. However, as you all know by now, the atrocity was committed by a blond, blue-eyed, 32 year old Christian Norwegian, who is a right wing extremist who had planned and prepared the whole thing down to the last detail over years, and who carried out his misdeed cynically and in cold blood (how else can you systematically, one by one, kill about 70 innocent children and young people in less than one hour?). As it seems now, he does not have a strong organisation around him here in Norway, but he has obviously been in close contact with like-minded people internationally, f.ex. the anti-immigrant and anti-Islamic English Defensive League. A great part of his so-called ‘manifest’ is a direct translation from writings of the well known US right wing extremist, the UNA-bomber Ted Kaczynski.

In Norway we are now mourning together, supporting each other and giving each other strength, but we are also realising that this is a politically motivated attack, so we, who fight for democracy, solidarity, tolerance, multiculturalism and human values, have to stand up more steadfast to our values, and to fight right wing extremism more determined, than ever before.

Yesterday evening a great part of the Norwegian population gave a mighty response to what had happened, when hundreds of thousands of us, up and down the country, in big and small places, went to the streets to show our contempt for the atrocity, our grief for the victims, our sympathy with the bereaved and our support for democracy, solidarity and an open society. In Oslo, more than 200 000 people took part in this biggest ever rally in our city (it represents more than one third of the total number of inhabitants in our capital, which is close to 600 000). Roses were our weapons.

We shall overcome!

The fight goes on!

 

In solidarity
Asbjørn Wahl